Att åka till Xian på "hard sits" i den kolsvarta natten var något inte ens vana backbackers som vi riktigt hade tålamod till. Linn: "Vänta, jag måste bara sträcka på mig lite." Kajsa: "Nej men nu blev det väll inge skönt!" Linn:"Men du får väll vrida dig en aning!". När man tyckte att det var så obekvämnt att man ångrade att vi inte valde liggplats (det var som vanligt en prisfråga) kunde man vrida upp huvudet och ta sig en titt på de riktiga veteranerna, de som stod hela vägen från Bijing till Xian (det är en tur på 13 timmar). Då känndes plötsligt våra säten helt gudomligt sköna, trots allt. I Xian möttes vi av ett ihållande regn som fortsatte att hålla oss sällskap hela dagen lång. Men ni som listat ut att hela meningen med vår tripp till Denna del av Kina var att se Terrakottaarmèn (under tak) förstår ju att lite regn hade föga betydelse för vår lycka. Armèn hörde till de häftigaste turistatraktioner som vi besökt hittills på resan. Med dess 7000 uppgrävna soldater i lera och varenda soldats individualitet och detaljrikedom förstår man att detta numera är det åttonde världsunderverket. När vi tillslut lämnade alla soldater följde den spänande uppgiften att förklara för en totalt icke-engelsktalande taxichaufför vart vi ville. Efter att ha både ritat och fått in en tolk i vår taxibil förstod han tillslut att vi ville ta oss till en shoppingmall i närheten av tågstationen, för att både kunna torka och få något i magen innan den långa resan tillbaka till Beijing skulle påbörjas(hard sits you know!!!). Vi tog en svullofika (två stora cappuccino, blåbärscheesecake, chokladbakelse, kanelbulle och banankaka. Det ni!) Inte undra på att det inte gick ner någon middag... På tåget fick vi båda platser närmast väggen, dock inte nära varandra. Men att ha en alldeles egen väggbit att luta sig mot är guld värt har vi ju lärt oss nu. Så vi var grymt nöjda. Kajsa hade en levande sköldpaddsunge i en läskburk som granne, medan Linn hade en mycket trött Kines sovandes på axeln.
Solkram
LinnoKajsa
